Mitt liv innan

Som för alla antar jag.

Drömmarna kan dra mig tillbaka  till en av de regniga dagarna när jag bodde i den lilla staden.

Det är mest känslan som får det att krypa under huden på mig.

På-passad. Utanför. Alltid utanför, förhindrad att komma in.

Dels för att det är så i små städer om man inte är uppvuxen där och dels för att M* gjorde allt han kunde för att inte tillåta mig hitta ett umgänge.

Mina vänner baktalades, kallades namn och han fick mig att tro på det.

Det tillsammans med allt han kallade mig blev för mycket.

Det var lättare att bara lyssna. Lyssna och hålla mig för mig själv eller umgås med hans vänner.

Endast umgås med mina klasskompisar när M* var bortrest för att slippa frågor.

Frågor om ev. killar som skulle vara där och stött på mig.

Det är konstigt det där.

Ena sekunden är man ful och icke attraktiv. Man duger inte något till.

Ändå, ändå blir man förhörd om man rört sig utanför dörren.

Vilka man mött på vägen och vilka man pratat med i affären.

Inte den stora affären, bara den lilla.

Den lilla som låg bara 5 min från hemmet.

Gick jag dit ensam hade jag ungefär 20 min på mig.

5 dit, 5 hem och 10 där inne, var jag inte hemma sen så kom frågorna.

Den stora affären smet jag mest in i när jag var på väg hem från jobbet.

Snabbt, snabbt så att det inte skulle märkas att jag tagit en omväg.

Det är väl så som svartsjuka fungerar.

Trycka ner, trycka ner och trycka ner.

Sen alla dessa frågor som gör att man tappar marken under en totalt.

Utan bra svar blir allting "misstänksamt".

Fan, man ramlar dit igen.

-

Affären är nog en del som fastnat hos mig.

Fråga min sol. Haha.

Han blir galen på mig ibland när jag tappar bort mig själv mellan hyllorna i vår egna stora affär.

Ibland känns det som att jag vill ta igen all tid jag aldrig fick.

Drömma mig bort bland mandelmassa och cup cake-strössel.

Alla har vi vårt olika sätt, det är ett av mina.